Igår var det körövning. Min hals och röst var okontrollerbar och jag kände mig som en målbrottskille.
Min koncentration var noll. Övningen gav alltså inte så mycket.

På kvällen lyckades jag köra hela långa vägen till Hanna. Att köra den vägen är inget speciellt, men jag gjorde det med tio cm hög klack, jag förtjänar en guldmedalj.
Här kommer två bilder. Vi gör ofta onödiga saker helt utan någon anledning. Dessa två gånger var sådana gånger.


På ett tåg med okänt mål.


En gång för långe sen när vi ännu gick i skolan smet vi iväg från en lektion och satte oss i ett skåp istället.

Klart slut! Nu ska jag skriva klart ett brev.