Det har varit vinter, mörkt och kallt länge nu.
Det är en plåga bara att tänka på den köld som trycker utanför fönstret. Vintern är fruktansvärt vacker och rogivande, samtidigt som den känns fasansfull och sargande. Men det är ju så med det mesta, sällan kommer en känsla ensam.
Kanske är det just det som gör allt så spännande. Att man finner oro i det lugna, och skönhet i det hemska?